Vila i frid!
Rubriken går ut till främst Henrik och Inger, men även till alla andra som har gått bort under slutet på 2010
Jag är lite förvånad över mig själv, eller, ja, inte lite utan ganska mycket. Och en smula stolt också! Kanske en dum sak att bli stolt över, men vad vet jag... Iallafall, tllbaka till ämnet: Jag har för första gången på två år gråtit offentligt (visserligen bara två tårar bland folk och resten innen på en lite toalett). Men nu kommer vi till anledningen, jag kan bara säga att för vissa så har det här jullovet nog inte varit det allra bästa.
Min klassföreståndare i högstadiets sambo har lämnat henne och deras drygt två år gamla son. Hon är alltså numera ensamstående mamma med endast en lärarlön. Min syslöjdslärare från samma skola har gått bort. När jag gick i åttan fick vi reda på att hon hade cancer, men hon försäkrade oss om att det bara var "små prickar" som snart skulle försvinna, och det gjorde de. Men den senaste terminen har de kommit tillbaka med full kraft och hon gick bort någon gång under lovet.
Men nu till det som hr slagit ner som ett bombnedslag direkt i slutet av ett rikting inte-så-trevligt jullov: min matte och fysiklärare har gått bort på annandagen. Visst, han var nog inte den bästa läraren som någonsin vandrat på denna jord, men han kom alltid med ett stort leende på läpparna och en hel kubikmeter med energi (och det är mycket det, hela 1000 liter!) Jag kommer verkligen sakna hans T-shirt som hans 9 och 5-åriga döttrar har dekorerat med textivfärg, hans totalt oläsliga kråkfötter på tavlan och sist men inte minst de obligatoriska sandalerna med inte sällan mönstrade och färgglada strumpor i!
Det här inlägget blev ett riktigt fint litet emo-inlägg, men förtrösta icke! Jag måste få skriva lite om de trevliga stunderna på jullovet också!
För det första så har jag fått en alldeles egen laptop, och har nu husets snabbaste dator! Och den 8 januari i år gite sig min moster efter att ha varit tillsammans med min "morbror" Clas i tio år och de har två små underbara barn på knappt fem och tre år! Den sista veckan spenderades alltså uppe i fjällen (deras bröllop var ett vinterbröllop i en skidbacke) med en pluton av barn i åldern 2-7 år, det fanns även några äldre, men jag har numera världens största fanclub!
HaDet!
Jag är lite förvånad över mig själv, eller, ja, inte lite utan ganska mycket. Och en smula stolt också! Kanske en dum sak att bli stolt över, men vad vet jag... Iallafall, tllbaka till ämnet: Jag har för första gången på två år gråtit offentligt (visserligen bara två tårar bland folk och resten innen på en lite toalett). Men nu kommer vi till anledningen, jag kan bara säga att för vissa så har det här jullovet nog inte varit det allra bästa.
Min klassföreståndare i högstadiets sambo har lämnat henne och deras drygt två år gamla son. Hon är alltså numera ensamstående mamma med endast en lärarlön. Min syslöjdslärare från samma skola har gått bort. När jag gick i åttan fick vi reda på att hon hade cancer, men hon försäkrade oss om att det bara var "små prickar" som snart skulle försvinna, och det gjorde de. Men den senaste terminen har de kommit tillbaka med full kraft och hon gick bort någon gång under lovet.
Men nu till det som hr slagit ner som ett bombnedslag direkt i slutet av ett rikting inte-så-trevligt jullov: min matte och fysiklärare har gått bort på annandagen. Visst, han var nog inte den bästa läraren som någonsin vandrat på denna jord, men han kom alltid med ett stort leende på läpparna och en hel kubikmeter med energi (och det är mycket det, hela 1000 liter!) Jag kommer verkligen sakna hans T-shirt som hans 9 och 5-åriga döttrar har dekorerat med textivfärg, hans totalt oläsliga kråkfötter på tavlan och sist men inte minst de obligatoriska sandalerna med inte sällan mönstrade och färgglada strumpor i!
Det här inlägget blev ett riktigt fint litet emo-inlägg, men förtrösta icke! Jag måste få skriva lite om de trevliga stunderna på jullovet också!
För det första så har jag fått en alldeles egen laptop, och har nu husets snabbaste dator! Och den 8 januari i år gite sig min moster efter att ha varit tillsammans med min "morbror" Clas i tio år och de har två små underbara barn på knappt fem och tre år! Den sista veckan spenderades alltså uppe i fjällen (deras bröllop var ett vinterbröllop i en skidbacke) med en pluton av barn i åldern 2-7 år, det fanns även några äldre, men jag har numera världens största fanclub!
HaDet!
Kommentarer
Trackback
